I övergången mellan Askeröfjorden och Halsefjorden vid Galterö ränna finner du Farholmarna. Mot Hals på Orust ligger Lilla Farholmen och mot Askeröarna ligger Stora Farholmen. Båda är mestadels skogstäckta och är faktiskt ett av Västkustens finaste häckningsområden för ejdrar.

Ska man säga något negativt om dessa öar är de att de är svåra att ta sig till om man inte har båt och att det är väldigt mycket folk längs stränderna när solen skiner i juli månad. En stor del av året är dock öarna helt folktomma.

Skogen på Stora Farholmen består av gammal, ganska fuktig granskog. I öster, mot Galterö udde, finner du en halvgammal torr tallskog. Lilla Farholmen skiljer sig något från den stora vad gäller skogen. Tall är dominerande som trädslag och visst finner man en hel del gamla träd, men främst märks en nästan ogenomtränglig ung tallskog på öns sydvästra del. Den unga tallskogen är ett minne från en omfattande brand som drabbade ön på 1970-talet. Variationen vad gäller skog är något mer påfallande på Lilla Farholmen, partier med bland annat gamla sälgar och rönnar är trevliga. I sluttningarna på ön kan man finna mycket stora rosbuskar insprängda mellan stora träd.

Stränderna på öarna är främst klippiga. I sundet mellan de två öarna kan man dock hitta sandiga partier. Vid lågt vatten kan man torrskodd ta sig mellan öarna i väster. Numera får man dock ser upp för de extremt vanliga japanska ostronen. Man får en känsla av att det är en lagun mellan Stora och Lilla Farholmen.

Häckande ejdrar

Farholmarna är ett av Västkustens häckningsområden för ejdrar. Här häckar årligen cirka 300 par. Ejdrarna tar till stor del hjälp av skogen som skydd för sin häckning. Vanligaste häckplatsen är invid stammen av något träd. Under granar med lågt nedhängande grenar kan så mycket som 5-6 honor ligga och ruva med bara någon meters mellanrum. En ejderhona på Farholmarna lägger i genomsnitt strax över fem ägg. Sällsynt kan det finnas honor som ruvar så mycket som tio ägg. En sådan hona har säkert fått hjälp av någon annan med att lägga äggen.

Sedan 1989 har jag undersökt ejdrarna på Farholmarna. En del av undersökningen är att skatta antalet häckande par. Detta görs genom att med flygplan räkna antalet gudingar (ejderhannar) från luften i mitten av april. Det visar sig att antalet hannar speglar det totala antalet häckande par väl.

Honorna ges lite större uppmärksamhet. Här går vi varje år en bestämd rutt och ringmärker och kontrollerar häckande honor. Varje år tas 70 till 80 honor. Det visar sig att honorna är mycket stationära. 57 procent av 1994 års honor var redan kända. En ejderhona väljer vanligen exakt samma häckningsplats på öarna år efter år. Överlever hon till nästa år häckar hon med största sannolikhet under exakt samma buske som året innan!

Resultat från undersökningen 255 ejderhonor har blivit ringmärkta på Farholmarna sedan 1989. Skälet till att ringmärka honorna är att på sikt få fakta om deras liv och leverne. Ingen undersökning av ett ejderbestånd i den inre skärgården på Västkusten har tidigare gjorts, varför man kan säga att Farholmarna är ett pilotfall. Vad har ringmärkningen hittills givit vid handen? * Merparten av de honor som märkts sedan 1989 lever kvar på Farholmarna. * Vanligaste dödsorsaken är att honorna blir dödade av mink under sin häckning på Farholmarna. * Näst vanligaste dödsorsaken är att ejdrarna drunknar i fiskenät i närheten av sin häckningsplats. * Under höst och tidig vinter uppehåller ejdrarna sig i Kattegatt. Återfynd av skjutna honor visar detta. Återfyndsplatser är Pater Noster-arkipelagen vid Marstrand och kring Fyn utmed Jyllands ostkust i Danmark. * 1991 kontrollerade vi en ejderhona häckande på Stora Farholmen. Honan var ringmärkt som ettåring 1979 vid ön De Richel, Vlieland i Holland. Tyvärr hittades honan död vid Halse Nabb på Orust i maj 1992. Hon var då 14 år gammal. Mer fakta om ejdrarna på Farholmarna samlas givetvis ju fler år undersökningarna fortgår och förhoppningsvis kan den intresserade i framtiden läsa mer om detta.

Ejdrar gråsiskor och rovfåglar

Skall du studera ejdrar vid Farholmarna rekommenderar jag att du beger dig ut till fyren vid Galteröns och tittar. Bästa tiden för att få se ett fint ejderspel är mars och april månad. Vill du se ejderungar gör du det bäst i början av maj vid samma lokal.

Undvik att röra dig på Farholmarna under hela april månad. Skulle du mot förmodan stöta upp en ruvande ejderhona är det viktigt att du täcker över hennes ägg med dun från boet och skyndsamt avlägsnar dig från platsen.

Förutom ejdrar erbjuder Farholmarna en hel del roligt i fågelväg. Två nya arter har dykt upp under nittiotalet. Den ena är grågås och den ser du bäst i Halsefjorden. Den andra är den brittiska rasen av gråsiska som med all sannolikhet häckar på Farholmarna sedan 1993.

Själv tycker jag att vintern är trevligast kring Farholmarna. Mycket sjöfågel rastar i sundet mellan Galterön och Farholmarna. Lite udda arter som alfågel, sjöorre, svärta och salskrake kan dyka upp. Är det öppet vatten syns ofta stora mängder skäggdopping. I rovfågelväg brukar duvhök och tornfalk vara säkra kort. Många vintrar söker sig också en och annan havsörn till området kring Farholmarna för att få en andstek eller rent av lite spill från fiskarnas garn.

Mandelblom och pyramidsugor

För den botaniskt intresserade rekommenderar jag en titt i Lilla Farholmens sydöstra brant. Här finner du en riktig hagmarksflora med mandelblom och pyramidsuga som karaktärsväxter.

Skall du ta dig med båt till Farholmarna finner du de bästa förtöjningsplatserna på Stora Farholmen. Dels på sydsidans mellersta del och dels i lagunen mot Lilla Farholmen. Rör du dig inne på öarna, så visa alltid största respekt. Tänk på att vi har en fågelö av dignitet alldeles inpå knutarna!

Skrivet av Thomas Liebig på 90-talet
Foton, uppdatering och komplettering av Lars Kastö på 20-talet