För över tjugo år sen skrev Rolf Olsson, före detta styrelsemedlem och biologilärare, en personlig betraktelse över sina upplevelser från en paddeltur i skärgården. Redan då noterade han hur havet hade utarmats sen hans barndom. Och inte har det blivit bättre sen dess tyvärr!

När det är lugnt på sjön och mina paddeltag har samma frekvens som hjärtats slag i vila, då är jag i ro. Droppet på däck och paddelns ljud i mötet med vattenspegeln, fåglarna, ljuset och färgerna i bergen, dofterna av salt och tång, allt detta är underbara ting.

En kväll i somras, när båtfolket tröttnat på att leka med hästkrafter, tog jag en paddelrunda i vatten, som jag känner väl sedan jag köpte min första kajak.

Minnen av stora svajande sjögräsängar, som tillsammans med tång och ljusa sandfläckar täckte sjömil efter sjömil av grundbottnarna kom för mig. Ofta såg jag flera öringar vaka i någon vik, eller så jagade jag iväg en blank skönhet med båten. Jag såg inget av detta i kväll. Tankarna snurrade lite kring gödsel, egoism, bilavgaser och avloppsvatten och jag längtade till mina goa fiskeställen som försvunnit. Vad fort allt kan förändras.

Tången, som jag brukade hänga i för att vila på läsidan av något skär, var borta eller täckt av en slemmig ljusgrön påväxt. Bandtången såg jag inte till alls. När jag metade på mina förut spiksäkra ställen, så blev jag inte av med ett agn. Kvällsturen fick bli en träningsrunda i stället.

Jag höjde paddeltakten med en knop och körde mig lite trött för att tvätta rent i skallen. Tankarna på vad som hänt och händer under vattenytan hängde med. Jag försökte säga, det är nog inte så farligt. Detta trick dög inte. Naturen har en underbar förmåga att reparera sig. Havet är så stort. Vi vet så mycket nu. Det ordnar sig nog. Det ordnar sig nog. Inget påstående gav någon tröst.

Hemma vid platsen där jag satte i kajaken badade jag och grinade lite innan jag tog mig en öl och upplevde några lyckligt stillastående minuter.

Rolf Olsson